fredag 28 augusti 2009

Trettioåtta dagar kvar - Väggen

Hon la upp det som ett oskyldigt förslag; ”Du kanske skulle måla väggen innan dom kommer? Ja, om du hinner alltså?”
     Hon sa det igår eftermiddag i ett stökigt samtal från förskolan och hon hade egentligen inte tid att prata förklarade hon men idéen hade slagit henne så plötsligt – att det vore kul om det var fint hemma - och hon ville bara säga det till mig. ”Men du kanske har tänkt på det själv?”
     Jag förblev tyst så pass länge att hon hann bli otålig och upprepade; ”Men bara om du hinner älskling”. Sen tog hon ett kort adjö och hördes skrika en uppmaning till ett barn som gjorde något dumt i bakgrunden innan samtalet bröts.
     Om jag hinner, tänkte jag och kostade på mig ett leende. Det vet hon att jag gör och ger mig alltså ett val; antingen gör jag henne glad eller så gör jag henne besviken på ett sätt som hon aldrig kan uttrycka då hon visade mig en utväg. Men en besviken tystnad skulle slingra sig runt oss om jag inte agerade och kanske skulle den hänga sig kvar och förstärkas i och med hennes föräldrars besök. Det som irriterade mig mest var inte hennes sätt att utdela en dold order. Nej, det som störde mig var det faktum att jag faktiskt tänkt måla den där jävla väggen själv - som en översakning - men nu var det ju omöjligt att få det att se ut som om jag gjort det på eget initiativ. Hon bestal mig på äran. Men jag orkade inte grotta ner mig i det där. Jag tog mig till järnaffären för andra gången på kort tid och köpte ny vit färg – denna gång för väggar. Jag skyndade hem och plastade golvet ännu en gång och tejpade listerna och rörde om i färgen. En första strykning gick smärtfritt förbi och resultatet var enastående. Det blev vitt. Kanske borde jag stannat där. Bara låtit det vara fint och inte tänkt på det där att det behövdes fler strykningar. Väggen var ju vit från början och det enda jag försökte dölja var ett sträck. Ett sträck som var borta bara efter en strykning – men jag visste inte hur det skulle se ut efter åtta timmar, när färgen torkat.
     Hon kom hem och blev glad över min insats. Jag sa att jag tänkt göra det ändå – ljög att jag redan köpt färgen när hon ringt och och sa att det var bra och kysste mig på munnen fast det var uppenbart att hon inte trodde mig. När jag frågade om hon tyckte att en andra strykning skulle behövas sa hon att; ”Ja, det kan väl aldrig skada.”
     Hon hade fel.

Vi lät allt stå och sov med sängen mitt i rummet. Morgonen kom och hon gick. Jag öppnade färgburken med en skruvmejsel och såg sen upp mot väggen. Sträcket syntes fortfarande inte. Skadan var åtgärdad men vem vet hur det kommer att se ut i en kvällsbelysning med toppljus. Då kanske det framträder igen – sträcket – som en påminnelse om min slarvighet. Vem vet? Och förresten skadar det aldrig med en andra strykning. Tre hade varit och ta i. Men två.
     Jag hade rollat klart hela väggen och stod nu med en pensel för att fylla i längst taket. Jag stod på ett nattygsbord och hade färgburken hängande i armvecket, doppade penseln och sträckte mig upp för att fylla i en sista torr fläck när det hände; nattygsbordet vek sig. Det trycktes ihop som ett korthus och jag hann tänka att det var ju själva fan att jag struntade i att dra åt den där jävla skruven för att jag inte orkade leta upp en IKEA-nyckel. Nu kommer straffet. Jag kände hur färgburken voblade upp av nedåtrörelsen och hur jag blev helt blöt i ansiktet – hur det brände till i ögonen – igen. Sen kraschlandade jag mitt på golvet. Förblindad av färgen men jag hörde tydligt hur förödelsen tog form runt omkring mig.

Färgburken var tom – golvet ser ut som en tavla av Jackson Pollock och dom – dom kommer om en timme.
     Jag fick en stark känsla av att det här målarprojektet var förbannat. Att det var i maskopi med Honom. Och det skulle dröja sig kvar och eskalera tills tiden rann ut. Att om jag bara hade låtit allt vara som förut och skitit i snusfläcken i taket som jag skitit i den under så många år hade allt varit bra nu. Då hade pengarna nått mig på något sätt och allt skulle vara bra. Nu. Nu var det inget bra. Inget bra alls. Nu.
     Nu ringer det på dörren.


_________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar