Trettionio dagar kvar - Tidiga samtal och barnlängt

Vi vaknade samtidigt. Av telefonen. Först tänkte jag att det var grannen. Att han skulle utkräva sin tjänst nu - omedelbart innan jag vaknat till och fått igång hjärnan. Innan jag var kapabel att ge motstånd. Sen tänkte jag att det var Han – eller en av hans gorillor - som ville påminna om något otäckt som jag kämpar så hårt för att förtränga – för att glömma. Hon reste sig för att svara men jag höjde en hysteriskt hand.
     ”Vänta!”, sa jag med en imponerande attack som fick henne att se på mig förvånat.
     ”Vadå? Det ringer ju.”, sa hon och fortsatte att resa på sig. Jag försökte få tag på henne med min blint fäktande arm men hon gick bara lugnt bort till luren och lyfte. Jag höll andan. Hörde hur hon sa sitt namn, hur hon lyssnade på någon, hur hon såg bekymrad ut för ett ögonblick – eller var det rädsla? Fan, det är han, tänkte jag. Det är den där jäveln som går för långt nu.
     Sen skrattade hon plötsligt till och avbröt min tankekedja.”Nej, mamma vi har inte glömt att ni kommer”
     Att dom kommer? Ska dom komma? Det måste jag glömt – frågan är om jag någonsin vetat om det? Jag slappnade av lite när jag förstått att i alla fall inga dödshot förmedlades henne genom luren. Dock bekymrade mig det som faktiskt förmedlades; att hennes föräldrar skulle komma till Stockholm och antagligen bo hos oss i gud vet hur länge. Det var inget större fel på dom men att ha dom här hemma blev aldrig helt konfliktfritt. Det fanns irritationsmoment och hennes pappa var så näsvis. Ställde massa jobbiga frågor vid fel tillfällen. Hon avslutade och la på. Kom tillbaka till sängen. Suckade.
      ”Jag fattar inte varför dom alltid ringer så tidigt”, sa hon och kollade på klockan som visade 07.25.
      ”Ska dom komma hit?”, frågade jag och jag lät ofrivilligt tveksam.
     ”Ja, det vet du väl. Det bokade vi ju för flera månader sen.”
     Jag skakade på huvudet. ”Jag tror faktiskt inte jag hört talas om det här besöket. Du har glömt att berätta.”
     ”Jag har inte glömt att berätta.”, sa hon och lät väldigt bestämd.
     ”Då har jag fått delar av mitt minne raderat”, sa jag med en ironi som inte gick hem. Jag skakade förlåtande på huvudet. ”När kommer dom och hur länge blir dom kvar?”
      ”Dom kommer imorgon kväll och stannar till söndag”
Jag nickade. Det är överkomlig, tyckte jag och hon gav mig en blick.

Det var ingen idé att somna om så vi gick upp, klädde oss och åt frukost tillsammans för en gång skull. Jag kokade mannagrynsgröt och på den lilla musikspelaren sjöng Miss Li för oss. Vi satt så en stund och smakade på den matiga frukosten innan Hon började berätta om en pojke på dagis som hon hyste lite extra känslor för fast man inte borde.
     ”Borde vad?”, undrade jag.
     ”Ha favoriter.”
     ”Det är väl oundvikligt.”, sa jag. ”Man kan väl inte bestämma sig för vilka man ska tycka om. Och man kan ju inte tycka om alla.”
     Hon nickade. Sen berättade hon mer ingående om sin favorit. Vad han sa och gjorde. Hur bra han var med andra barn och hur tankfull och klok han var.
     ”Hoppas vårt barn blir så.”, sa hon så plötsligt att jag hajade till lite. Det hade aldrig tagits upp så direkt innan. Vi hade snuddat vid tanken men nu uttalade hon det som en självklarhet. Vårt barn. Det skrämde mig på samma gång som det fyllde mig med värme – en behaglig hetta i hela kroppen – en röst som ropade; ja!

Känslan satt i långt efter det att hon gått och jag satt stilla i soffan och i tankarna gungar jag mitt eget barn – inte lillkillen – och mitt eget barn säger inte Mannen till mig utan Pappa. Pappa Manne. Mitt barn.
Grannen dök upp som ett smärtsamt missfall i sitt fönster på andra sidan gatan. Han vinkade och gjorde en gest; en telefonlurgest som sa; Jag ringer, kompis.

__________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om svärföräldrar, barnlängtan, hot, maffia, skuld
Intressant.se