söndag 4 oktober 2009

En dag kvar - till Honom

Jag såg dig. Jag såg dig igår men då trodde jag inte. När jag såg dig idag så visste jag. Du var så tydlig där du satt och drack din kaffe på fiket med dina gorillor. Är dom alltid med dig? Är dom också rädda för dig? Jag skulle köpa bröd men jag vände och gick hem. Tankarna snurrade i huvudet. Är det en slump? Kan det vara en slump? Att du åker på en plötslig semester och råkar hamna här. Att du säger till dina muskler att; ”Nä, grabbar vet ni vad. Nu tycker jag att vi gjort oss förtjänta av en liten semester. Vad säger ni om Valldemossa. Det ska finnas en vacker munkträdgård där med cypresser och rosor.”
         Verkar lite långsökt, tänkte jag och reglade dörren med båda låsen - samtidigt som jag inser att hon hade rätt. Hon sa att det fanns en risk att du läste – även då jag ansåg att den var mikroskopiskt så fanns det en liten jävla risk. Och risken blev ett faktum. Du läser denna blogg, eller hur? Du har hittat mig? Eller nån du känner har hittat mig och förstått. Fiskat bland hur många miljoner bloggar. En nål i en höstack. Men det spelar ju ingen roll hur osannolikt det är - för det bara är. Hur länge har du läst? Gillar du den? Har jag porträtterat dig rättvist? Jag minns att jag såg ett teveavsnitt av Lilla Spöket Laban med lillkillen en gång. Labans pappa fyllde år och Laban ritade en teckning till honom i present. Men ju längre dagen gick desdå argare och mer besviken blev Laban på sin far – av olika anledningar som jag faktiskt inte minns längre – och teckningen som Laban ritade blev svartare och svartare och bilden av pappan förvrängd och elak. Sen, när det var det dags att dela ut paket var Laban var rädd för att han ritat sin far för fult – att pappan skulle bli ledsen för nu hade Laban hunnit förlåta honom för allt det dumma som hänt och såg inte svart längre. Men när pappan öppnade teckningen och såg på bilden blev han överlycklig. För så diaboliskt ond som han framställts av Laban hade han ju aldrig framställts förut – och för ett spöke är det ju bra. Att vara läskig. Hur är det för en gangster?
         Jag tänker att du också trivs i din roll på sextio dagar. Du är en ond fan – det har jag ju inte dolt. Och när jag ser på det med nya ögon, med dig som läsare – så känner jag att jag aldrig borde ha beskrivit dig överhuvudtaget. Men nu är det gjort. Nu är du för evigt etsad i cyberrymden som en man utan samvete, utan gränser.
         Men i samma ögonblick som jag såg dig på caféet på torget. I samma stund som jag såg dig torka bort lite bocadillosmulor från mungipan med en sån där meningslös servett dom envisas med att ha på alla caféer i här Spanien. Samma sekund som du lät blicken svepa över torget och inte såg mig. Då slutade jag vara rädd för dig. Känslan som hemsökt mig de senaste dagarna var inte saknaden efter bloggen, eller henne heller hur tragiskt det än låter. Det var känslan av att lämna något oavslutat, halvfärdigt. Känslan av att ständigt behöva fly och missa allt det där som skulle ha blivit mitt liv. Som kunde ha blivit bra. När jag såg dig blev jag lugn. Jag visste att allt hade en mening. Jag visste att jag fortsatt skriva bara för att du skulle hitta mig. För att det skulle få ett slut. För att du skulle få läsa dessa ord jag just nu skriver till dig.

Du är ful. Inte bara till utseendet utan även i själen. Du är ful inuti och du vet det så väl. Du är så ful inuti att du inte längre anser att det går att rädda. Du har dödat för många. Bränt för mycket. Sänkt så många drömmar. Släckt så många livslågor. För visst var det väl så att du hade andra drömmar som barn – drömmar som barn drömmer. Om att bli brandman, eller polis, eller racerförarare eller vad fan vet jag? Florist? Men oavsett vad; visst gick du och drömde om att få hjälpa folk och inte skjälpa folk. Vad som hände sen vet jag inte. Var det gick fel? Varför du blev så feg och så korkad att du började tro att respekt handlar om rädsla. Började särga folk med ockerverksamheter. Snärja folk som inte gjort annat än sin grej hela sitt liv tills du traskar in och tar för dig. Av sånt som inte är ditt för beskydd från dig själv. Får folk som har sköna liv att fly hals för huvud. Lämna hela livsverk bakom sig. Ta sin familj in i skyddade identiteter och leva i skuggan eller kanske lämna sin flickvän kvar med ett frö i magen. Som jag. Fan ta dig, jag är inte rädd. Jag har slutat fly för mitt liv är mer värt än så.

Jag tänker att du vet inte var jag finns – i vilket hus. Men det här är ingen metropol och någon känner säkert till var jag gömmer mig. Någon som sett mig tillsammans med den där galna svensken som alla vet var han bor. Och de är jag rädd för. Att du kommer hit och att han bladas in - för han vet inget.

Det ska ta slut nu. På det ena eller andra sättet ska denna lek sluta i morgon – dag noll. I Cartujas trädgård väntar jag dig när solen gryr och jag vill att du kommer ensam. Heder är väl viktigt för er. Heder och manlig stryrka. Ballar av stål. Så kom ensam – ditt fega as. Du och jag bland rosor och cypresslabyrinter. Det kommer bli vackert. Det kommer bli så fint, Daniel. Kan du se det framför dig med?


________________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,
Intressant.se

1 kommentar:

  1. Men vad hände, Manne? Inte bara försvinna sådär!!

    SvaraRadera